Jag har alltid tänkt att vi får lösa framtiden själva. Inte för att jag vill, utan för att jag inte längre litar på systemet. Efter ett samtal med FUB:s ordförande blev den känslan starkare än någonsin. För en dag finns inte jag kvar. Då måste samhället göra sitt.

Jag ler mer än jag egentligen vill. Inte för att striderna är roliga, utan för att mitt barns rättigheter ofta hänger på relationer, möten och människor med makt. Bakom många vänliga leenden finns år av kamp, trötthet och ett system som kräver mer av föräldrar än det borde.

Ibland känns livet som en märklig föreställning där ingen annan reagerar när studiolamporna faller. Som förälder till ett barn utanför normen möter jag ständigt beslut, regler och processer som inte verkar byggda för verkligheten vi lever i.