När jag inte längre litar på systemet

Min son är 14 år. Och jag har envist tänkt att vi som familj får lösa framtiden själva. Flytta, bygga ett boende på tomten och hålla honom nära.

Det har känts som den enda lösningen jag litar på.

Det säger en del om vad jag egentligen tror om systemet.

För det finns ju boenden som ska göra precis det jag vill: hjälpa personer som min son att leva självständiga liv med stöd i vardagen. Det är löftet från samhället.

Och ändå har jag sedan sonen var liten tagit del av historier om bristande rutiner. Om individer som pusslas runt som schackpjäser när kommuner river upp fungerande placeringar för att lösa sina egna planeringsproblem.

Så när jag fick prata med Anders Lago, ordförande för Riksförbundet FUB, i min podd Papperskriget hoppades en del av mig att han skulle lugna mig.

Säga att det är undantag, ytterligheter och att det i grunden fungerar.

Det sa han inte.

I stället lyfte han ett mönster. En människosyn som växer sig starkare där personer med funktionsnedsättning inte är lika mycket värda.

Ett mönster som han sett växa fram under de senaste tio åren. Där FUB nu under våren har granskat LSS-boenden och anmält tre kommuner för dödsfall som kunnat undvikas. Så här långt.

Och en av de berörda kommunerna uttalade sig om polisanmälan med orden att den inte är hjälpsam.

Inte hjälpsam…

I vilket annat sammanhang hade vi sagt det? I vilket annat sammanhang hade vi vägt obehaget kring en polisanmälan tyngre än att någon faktiskt dog?

Det Anders sa släpper inte taget om mig: att hade det varit ett annat dödsfall hade man polisanmält. För att det är ett LSS-boende sker inte alltid det.

Det är inte en slump. Det är en värdering och ett synsätt på människovärde.

Vi har rört oss från att prata om inkludering och tillgänglighet som något vi strävar mot, till något vi inte riktigt förväntar oss längre.

Det har skett långsamt, utan att någon fattade ett beslut om det.

Och nu står vi här och skambelägger den som anmäler i stället för att stå i skavet av att vi borde kunna bättre.

Det går inte att ose det man har sett.

Men jag är rädd för hur många som försöker.

Och jag sitter kvar med min son som är 14 år och en framtid som närmar sig.

Jag vet inte om jag vågar lita på systemet.

Men jag vet att det inte är ett svar att vi som familj bygger oss ut ur det.

För en dag finns inte jag kvar. Och då måste samhället vara något mer än ett system jag försökt skydda honom ifrån hela hans liv.

/ Sofia