Den 18 mars fick jag en heads-up av Milou att snart är det min tur att gästa i bloggen. Hade totalt glömt bort det. Jag får direkt en tanke och känsla av att jag inte orkar ställa upp samtidigt som jag verkligen vill och tycker det är så himla viktigt.
Sen bröt jag handleden och livet stannade upp, helt och hållet. Och idag, 1 april så skriver Milou igen: ”nu är det din månad Emelie”.
Helveeeeeteeeee tänkte jag. Jag har inte skrivit eller förberett nånting. Går in på bloggen direkt, i skrivande stund faktiskt, och kikar vad alla andra som gästat skrivit, och WOW! Känner direkt prestationsångesten smyger sig på, men Milou lugnar mig med att jag ska vara mig själv och inte jämföra mig med hur andra skriver.
Så nu ligger jag här, hemma i sängen, glor på serie, med en bruten handled och troligtvis blir det operation imorgon.
Och kanske är det lite så här det alltid blir för mig. Att jag tänker att jag ska göra något i god tid, vara förberedd, ha en plan… och sen händer livet. Eller så händer inget alls.
Jag skjuter upp, tänker “jag gör det sen”, och helt plötsligt är “sen” NU. Och då sitter jag här, bokstavligen med en hand ur funktion, och skriver det här i sista stund.
Det är nästan lite komiskt när man tänker på det. Hur hjärnan funkar. Hur något kan kännas så viktigt, och ändå så omöjligt att ta tag i förrän det verkligen gäller. Jag antar att det här också är en ganska tydlig (om än liten) inblick i min ADHD.
Inte hela bilden förstås, men en liten del av den. Så det här får bli mitt sätt att börja. Inte perfekt, inte genomtänkt, inte färdigt i huvudet innan, utan mitt i allt. Precis där jag är.
Mitt namn är Emelie Wigert, jag är 32 år och fick min ADHD-diagnos och GAD-diagnos för 2 år sedan. Till dig som läser, tack för att du hittat hit och hoppas du ska stanna.
Besök gärna min instagram @emeliewigert där jag delar med mig mycket av min tokiga filterlösa vardag som består av secondhand, kreativa projekt, humor, livsstil & en hel del musik, outfits och inredning inspirerat från 60-70 talet.