Under de senaste decennierna har antalet NPF-diagnoser ökat markant. Allt fler barn och unga genomgår utredningar och får en diagnos, något som också märks tydligt i skolans värld på olika sätt.
Den här utvecklingen väcker viktiga frågor om hur vi ser på elever - och vad vi egentligen väljer att fokusera på.
För många kan en diagnos vara en lättnad. Den kan ge en förklaring, skapa förståelse och öppna dörrar till rätt stöd. Det kan underlätta jakten på fungerande strategier i vardagen och i skolan.
Samtidigt finns det en baksida.
En diagnos kan också upplevas som stigmatiserande och riskerar att bli en etikett som överskuggar individen bakom. Omgivningen kanske utgår från att exempelvis ADHD visar sig på samma sätt hos alla som har det.
I skolmiljön märks detta särskilt tydligt. Alltför ofta hamnar diagnosen i centrum, medan eleven - med sina unika styrkor, utmaningar och behov - hamnar i skymundan. Det blir lätt att tänka i etiketter istället för att möta individen som har en personlighet, intressen och behov.
Men det är just här ett skifte behövs.
Att fokusera på behov istället för diagnos innebär att vi ser varje elev som en individ.
Två elever med samma diagnos, till exempel ADHD, kan ha helt olika förutsättningar, svårigheter och strategier som fungerar. Vi människor är ju olika, vi fungerar olika och har därför olika behov.
Diagnosen säger något - men långt ifrån allt.
När skolpersonal istället utgår från elevens faktiska behov skapas bättre förutsättningar för lärande. Det handlar om att vara lyhörd, flexibel och beredd att justera undervisningen.
Det kan innebära små justeringar eller större förändringar, men gemensamt är att de utgår från eleven - inte från en generell bild av en diagnos.
Skolan behöver i högre grad präglas av ett behovsinriktat förhållningssätt. Det handlar inte bara om att ge stöd, utan om att skapa en miljö där alla elever ges möjlighet att lyckas utifrån sina egna förutsättningar.
Samtidigt är det viktigt att inte förkasta diagnosens värde. En diagnos kan vara avgörande för att få tillgång till rätt stöd och resurser.
Den kan fungera som ett verktyg - men den får aldrig bli hela bilden.
I slutändan handlar det om ett perspektivskifte. Från att se diagnoser till att se människor. Från att kategorisera till att förstå.
När skolan lyckas med detta skapas en mer inkluderande miljö där varje elev får möjlighet att utvecklas - på sina egna villkor.
Vad tror du skulle förändras i skolan om vi i första hand fokuserade på elevers behov istället för deras diagnoser?