När man inte passar i mallen - om att leva utanför normen

Jag blinkade och plötsligt var januari förbi. Självklart vill jag skriva ett sista inlägg innan jag lämnar över stafettpinnen till nästa original som gästbloggar i februari.

Året har knappt börjat och vi har redan hunnit med möte på habiliteringen, samtal från kommunen om varför Melkers ansökan till anpassad grundskola dröjer, och fått kallelse till förskolan för uppföljning kring hans anpassningar.

Skillnaden i år, 2026, är att vi faktiskt kan VAB:a för de här mötena. Utan att behöva jobba ikapp kvällar och nätter. Utan samma stress som tidigare.

För så ser vår vardag ut.
Möten. Samtal. Ansökningar. Underlag som ska fyllas i, skickas in, följas upp. Det är ett heltidsjobb i sig.

Tidigare år har jag varit konstant stressad och känt mig otillräcklig som mamma. Vi har gått kurser på Autismcenter, tagit individuella insatser, lärt oss tecken, anpassat, kämpat och gjort allt vi kunnat för våra barns bästa.

Resultatet? Utbrända föräldrar. Stress. En press som lagt sig över hela familjen.

När jag ser tillbaka ser jag en mamma som famlade i mörkret. Desperat letande efter hjälp, svar och lösningar.

Idag försöker jag leva annorlunda. Mer inkännande. Med insikten att less is more.

Jag har till exempel haft mycket ångest över att barnen inte går på fritidsaktiviteter – trots att jag vet att det inte hade fungerat och inte varit för deras bästa. Men normen är stark. Den viskar hela tiden att vi borde göra mer. Vara mer. Orka mer.

För ungefär ett år sedan hittade vi en simhall nära oss som har öppet på helger, enbart för personer med NPF. Där finns en uppvärmd terapipool som Melker älskar. Algot kan plaska runt precis som han vill. Jag kan reglera mitt nervsystem i bubbelpoolen.

Och hela familjen får vara sig själv – i en miljö som faktiskt är anpassad för oss.

Det är kanske inte ett liv som passar i mallen.
Men det är ett liv som fungerar.

2026 tänker jag VAB:a utan dåligt samvete. Skita totalt i normer och sluta jämföra oss med andra.

För våra barn behöver inte mer press.
De behöver trygga vuxna.

Och ibland börjar det med att våga leva lite mer utanför ramen.