Jag har länge levt med känslan av att behöva förklara mig. Vara duktig. Vara stark. Vara lite bättre än vad som egentligen borde krävas.
För när kroppen inte följer normen, när funktionsnedsättningen syns eller känns i varje vardagligt val, då lär man sig tidigt att överkompensera. Att ta mindre plats, men samtidigt prestera mer. Att bevisa sitt värde - om och om igen.
Den här bloggen börjar där. I min resa mot acceptans av min funktionsnedsättning, men också i min kamp mot allt det som samhället lärt mig att skämmas för.
Acceptans har inte varit ett ögonblick. Det har varit en process. En lång, ibland smärtsam, ibland befriande rörelse bort från självförnekelse och mot något mer sant.
För länge trodde jag att acceptans betydde att ge upp. Att nöja sig. I dag vet jag att det är tvärtom. Acceptans är att sluta slåss mot sig själv och i stället rikta ilskan dit den hör hemma: mot strukturer som exkluderar, mot normer som begränsar och mot ett samhälle som fortfarande ser funktionsnedsättning som ett individuellt problem snarare än ett gemensamt ansvar.
Min identitet är inte enkel. Den är flerskiktad. Jag är inte bara min funktionsnedsättning, men den är alltid med mig. I hur jag rör mig genom världen. Hur andra bemöter mig. Hur jag ibland anpassar mig tills jag knappt känner igen mig själv.
Att leva med flera identiteter samtidigt kan vara både en styrka och en slitning. Att ständigt växla mellan att vara “för mycket” och “för lite”. Att passa in, men aldrig helt.
Sociala medier har blivit ett av mina viktigaste verktyg för att förstå mig själv och för att förändra samhället. Där finns utrymme att berätta det som inte får plats i traditionella rum. Att synliggöra erfarenheter som annars förminskas eller tystas.
För mig handlar det inte om att vara perfekt eller inspirerande, utan om att vara ärlig. Att visa vardagen, ilskan, tröttheten, humorn och motståndet. För varje gång någon känner igen sig, förskjuts normen en aning.
I november 2025 tog jag över som förbundsordförande i förbundet Unga Rörelsehindrade. Det är ett uppdrag jag bär med både stolthet och ödmjukhet. För det är inte bara ett ledaruppdrag, det är ett ansvar att fortsätta driva rörelsen framåt. Att skapa plats för fler röster. Att vägra anpassa bort våra behov för att passa ett system som aldrig var byggt för oss.
Den här bloggen är en del av det arbetet. Ett rum för reflektion, motstånd och gemenskap.
Här kommer jag att skriva om identitet, om överkompenserande, om aktivism och om livet däremellan. Om att vara trött och ändå fortsätta. Om att ta plats, utan att be om ursäkt.
Det här är min röst. Min resa. Och kanske, om vi har tur, början på något större.