Visst kan det ibland kännas som om vardagen är en enda stor cirkus när flera i familjen har NPF-diagnoser. Vi är alla i behov av struktur och rutiner, men ingen av oss lyckas riktigt hålla fast vid dem. Scheman och bildstöd finns där, men glöms bort. Vi planerar när vi mår bra och när det sedan blir ett utbrott blir vi alla överstimulerade. Då kör planeringen rakt ner i diket. Det blir som en ond cirkel som bara börjar om, om och om igen. För det krävs egentligen bara att en person i familjen har en dålig dag för att den energin ska smitta av sig på resten. När alla är känsliga och känner in allt runt omkring sig blir det tydligt hur tätt sammanflätade vi är.
I min ADHD-utredning står det att jag har drag av autism, men att jag inte uppfyller kriterierna för en diagnos. För mig gör det egentligen inget att jag “bara” fick ADHD och inte autism. Samtidigt skaver det. För alltför ofta faller vi kvinnor och flickor mellan stolarna när det gäller autism.
När jag ser tillbaka på min barndom ser jag ett barn som inte kunde sluta med blöja förrän vid sex års ålder och som åkte in och ut från akuten på grund av förstoppning. Jag ser ett barn med ångest, som behövde mer trygghet än andra. Jag hör fortfarande rösterna:
“Sluta vara så sur, alla tycker ju det här är kul.”
“Du kan om du bara vill.”
Min mamma hittade nyligen anteckningar från ett utvecklingssamtal i lågstadiet där min lärare hade skrivit: “Melina måste bara börja tro mer på sig själv.” Sådana meningar följde mig genom hela uppväxten. Men ingen verkade se ångesten. Ingen såg det som låg bakom.
I dag känns det nästan klassiskt att många kvinnor får sina diagnoser först efter att de blivit mammor och ofta till barn med NPF.
Nackdelarna med att vara förälder med NPF började jag den här texten med och ja, kaoset kring struktur och rutiner är påtagligt.
Men trots det tror jag att fördelarna är fler. För det finns få som förstår barn med NPF så som en förälder med egen NPF gör. Jag ser ångesten, den som jag själv bar på som barn, men som ingen såg. Jag ser maskeringen och den enorma energi den kräver, eftersom jag själv har lärt mig att maskera mina svårigheter.
Jag kan vara den föräldern jag själv hade behövt när jag var liten och för det är jag djupt tacksam.
En annan familj kanske inte skulle få för sig att blanda karamellfärg och vatten för att frysa 120 block och bygga en igloo. Men för oss kändes det självklart. 🌈🧊
Comments
Du sätter verkligen huvudet på spiken! Där jag brister i struktur och ordning för mina barn kan jag vara starkare i att hjälpa dem med känslor och uttryck. Jag fick min ADHD-diagnos vid 30. Efter att ha bråkat med psykiatrin om det i nästan 10 år. Dottern fick sin diagnos vid 7 års ålder och jag är så tacksam att jag ägnat mitt liv åt att lära mig allt jag kan om NPF. Att jag lärt mig tyda signaler och symptom. Kommunikation med skola och sjukvård. Att advokera för hennes bästa utifrån min kunskap. Nästa steg är väl att bli bättre på att komma ihåg frukt i skolväskan och att borsta allas tänder 🤣
Hög igenkänning på detta inlägget!
Så bra inlägg och fin igloo💓