SORGEN
Sorg är inte alltid kopplad till döden. Ibland handlar den om det liv som aldrig blev.
Att leva med funktionsnedsättning innebär ofta att möta förluster, små och stora. Förluster av spontanitet. Av den där självklara friheten att bara kunna gå, åka och GÖRA. Förlusten av energi. Av ork. Av möjligheter som andra tar för givna.
Och det är okej att sörja det.
Ibland känner jag en sorg över kroppen som inte samarbetar. Över dagar som måste planeras in i minsta detalj. Över att behöva be om hjälp när jag egentligen bara vill vara självständig. Det är en tyst sorg, för den passar inte alltid in i hur vi pratar om styrka och acceptans.
För visst finns det styrka. Jag är stark. Många av oss är det. Men styrka och sorg kan samexistera.
Det finns också en annan sorts sorg, den som uppstår när man inte blir trodd. När ens behov ifrågasätts. När man måste bevisa sin begränsning om och om igen. Den sorgen handlar inte om kroppen, utan om bemötandet. Om att känna sig mindre värd i ett samhälle som säger att alla är lika mycket värda.
Sorgen kommer i vågor. Vissa dagar tänker jag inte på den alls. Andra dagar skaver den mer. Och jag har lärt mig att det inte betyder att jag har gett upp. Det betyder bara att jag är människa.
Att leva med funktionsnedsättning är inte bara kamp, politik eller rättigheter. Det är också känslor. Drömmar. Saknad. Och ibland en längtan efter ett enklare liv.
Men mitt i sorgen finns också något annat: envishet. Kärlek. Humor. Gemenskap med andra som förstår utan att jag behöver förklara.
Sorgen är en del av mitt liv. Men den är inte hela min berättelse.
Comment
Du satte orden på det jag själv inte orkat eller kunnat formulera…sorgen! Den smärtsamma sorgen som du så fint formulerar att den kan samexistera med styrkan. Det slog an i mig, särskilt mycket. Jag har svårt att hantera sorgen över det som inte blev i mitt liv men din text fick mig att tänka efter; jag måste nog börja med att acceptera min sorg.