Några fidget toys i en låda hjälper inte de barn som har rätt till att gunga, snurra, hoppa och känna.
Jag är förskollärare och barnrättsstrateg. Vi gillar att tala om att förskolan ska vara inkluderande. Men en tanke slog mig när jag tillträdde mitt nya uppdrag i augusti, som gav mig möjligheter att köpa in en större mängd nytt material. Vad skulle jag köpa? Vilken makt jag fick helt plötsligt, även om jag såklart har ett välformulerat uppdrag, styrdokument och så vidare att förhålla mig till. Den ville jag inte missbruka. Så:
Jag började med att bestämma att nästan allt oavkortat ska gå till de som alltid får stå tillbaka och till det material som möjliggör reglering och engagemang. Jag har varit på förskolor i olika varianter i 25 års tid, men en sak slog mig rätt hårt när jag började tänka efter. Vad märkligt att man kan tala så självsäkert om inkludering samtidigt som många förskolemiljöer erbjuder förvånansvärt få möjligheter för barn att faktiskt reglera sig med kroppen. Jag snackar inte om några stressbollar, ett par fidget toys eller ett bubbelrör som står i ett hörn och får symbolisera "sensoriskt material". Jag pratar om verkliga kroppsliga möjligheter. Att förskolan tar ansvar och ger barn möjligheter att hoppa, gunga, snurra, klättra, dra, skjuta, bära, hänga, känna motstånd, sjunka ner, bli omsluten, möta vatten, sand, lera, temperaturer, dofter och material som svarar på kroppens behov.
För barnen i fråga är det här inte guldkant, utan tillgänglighet som starkt knyter an till likvärdigheten vi älskar att tala om. Självreglering är inte en rent intellektuell process, eftersom fysisk aktivitet, sensorisk bearbetning, uppmärksamhet och exekutiva funktioner hänger ihop. Ändå organiserar vi förskolan som om kroppen vore ett störningsmoment som först måste lugna ner sig. Det är ett ganska märkligt sätt att se på barn. Kroppen ska aldrig vara ett hinder för lärandet. Den är en del av lärandet, och för vissa barn är kroppslig reglering själva förutsättningen för att över huvud taget kunna vara tillgänglig för relationer, språk, undervisning och lek. Men också välbefinnande.
Det blir därför svårt att kalla en miljö inkluderande om barnet regelbundet måste lämna den för att kunna fungera i den. Om lösningen alltid är att gå undan, gå ut, ta en paus eller få ett separat hjälpmedel medan den ordinarie miljön lämnas orörd, då har vi kanske inte inkluderat barnet. Då har vi bara flyttat undan konsekvenserna av en miljö som inte fungerar för alla. Här tror jag att förskolan behöver vara betydligt mer självkritisk. Vi är grymma på att tala om barns olikheter, men betydligt sämre på att låta olikheterna få faktiska konsekvenser för hur våra rum ser ut. Vi kan skriva om tillgängliga lärmiljöer i våra planer och samtidigt erbjuda samma typ av stol, samma typ av bord, samma krav på kroppslig kontroll och samma begränsade repertoar av rörelse. Det är inte särskilt radikalt. Det är snarare en ganska traditionell miljö med ett modernt språk ovanpå.
En verkligt inkluderande förskola måste därför tåla olika sätt att vara kropp i världen. Den måste innehålla platser för hög aktivitet och låg aktivitet, för rörelse och stillhet, för starka sinnesintryck och minskade intryck, för barn som behöver använda hela kroppen och för barn som behöver avskärmning. Och den måste sluta behandla dessa behov som något barnet först måste kvalificera sig till genom en diagnos, ett intyg eller ett särskilt beslut.
Därför har jag nu lagt en förmögenhet av skattemedel på studsmattor, snurrstolar, doftande påsar, rassliga halsband, bollhav, vattenbad, romerska ringar och olika former av gungor. Jag ser en sån mätbar effekt av välbefinnande hos barnen och blir faktiskt riktigt stolt över mig själv.